Vad är anknytning och hur bildas den?
När ett barn föds är det en viktig och uppskattad stund för hela familjen och en viktig fas i barnets uppväxt. Särskilt under barnets första år är utvecklingen anmärkningsvärt snabb. Denna utveckling märks fysiskt när föräldrarna ser sitt barn växa i storlek och vikt, vilket leder till behov av nya kläder. Dessutom märks utvecklingen av barnets rörelser, från den nyföddes begränsade aktivitet till milstolparna att rulla runt och så småningom gå.
Samtidigt utvecklas barnets känslomässiga utveckling, som i hög grad formas av den tidigaste anknytningen till en vårdnadshavare. Denna första kontakt lägger grunden för barnets framtida känslomässiga utveckling och betonar dess viktiga roll i att forma barnets övergripande tillväxt.
Anknytning är ett unikt känslomässigt band mellan ett barn och dess vårdnadshavare, Det har sin grund i tidiga barndomsupplevelser som formar den växande personligheten och framtida mellanmänskliga relationer. Redan från födseln behöver varje barn omvårdnad för att utvecklas, och det är beroende av att det finns en uppmärksam och lyhörd vuxen. Vårdaren ser till att barnets grundläggande behov av värme, trygghet och näring tillgodoses och ger kärlek och tröst genom varsam beröring och närhet. Vårdgivarens förmåga att känna igen och tillgodose barnets behov, tillsammans med barnets sätt att kommunicera dessa behov, spelar en avgörande roll för att etablera denna viktiga känslomässiga anknytning.
Fysisk beröring är avgörande! Den har stor betydelse för utvecklingen av band. Spädbarn, som inte kan tala eller uttrycka sina önskningar, bekymmer eller obehag, förlitar sig i hög grad på vokalisering och gråt som primära sätt att kommunicera med sin omgivning.
Under de första åren är sinnesupplevelserna avgörande för barnets utveckling och formar hela dess världsbild. Beröring och fysisk kontakt är viktiga kommunikationsmedel för barn i detta utvecklingsstadium. Att ge tröst genom att gosa, smeka och hålla om skapar en känsla av trygghet. Trots rådande samhälleliga föreställningar om att frekvent hållande kan skämma bort barnet eller göra det alltför beroende av sig självt, är det viktigt att inse att nyfödda barn saknar den medfödda förmågan att lugna sig själva - de har helt enkelt inte lärt sig det än! Ett spädbarn kan inte uttrycka orsakerna till sin ångest. Att ignorera ett barns rop på uppmärksamhet kan undermedvetet skapa en tro på att deras äkta känslor bör undertryckas. Utan stöd från vuxna kan barn kämpa med dessa känslor på egen hand, vilket leder till en förvrängd uppfattning av världen. Undvikandet blir en försvarsmekanism, eftersom det unga sinnet försöker skydda sig själv på det bästa sätt det känner till.
Vi kan inte förvänta oss att ett spädbarn ska lugna sig själv, sluta gråta eller utan ansträngning somna in på egen hand. På samma sätt som vi vägleder ett barn i att bemästra grundläggande färdigheter som att använda en sked, äta självständigt eller ta på sig skor, är det lika viktigt för föräldrar att lära ut lugnande tekniker. Att föregå med gott exempel är avgörande. Vuxna måste fungera som en stabiliserande närvaro under stressiga stunder och erbjuda stöd och lyhördhet. Denna grund av trygghet gör det möjligt för barnet att utforska och lära sig om den stora, okända världen med självförtroende.
Barn som känner sig trygga med att en vuxen är tillgänglig och lyhörd tenderar att uppleva mindre rädsla. Det yttersta målet med barns utveckling är att fostra en självständig, mogen individ som kan klara sig på egen hand. Föräldrar spelar en avgörande roll när det gäller att vägleda barnet till denna nivå av självständighet genom att ingjuta tron "Jag klarar mig själv!" Vuxna fungerar som både möjliggörare och stöd på denna resa och visar vägen framåt. Förtroende är grundläggande i relationen mellan ett barn och en vuxen och utgör grunden för deras band. Utan tillit kan varje ny utmaning verka skrämmande, fylld av rädsla och ångest. Genom att erbjuda konsekvent stöd, tillgodose barnets behov och finnas där när det behövs byggs förtroendet upp och stärks.
Under de första månaderna av ett spädbarns liv blir mamman ofta den primära anknytningspersonen eftersom hon ständigt är fysiskt nära, ger vård, ammar och garanterar säkerheten. Trots detta pappans engagemang i att bygga upp detta band är avgörande. Det är viktigt att pappan engagerar sig i sitt barn och erbjuder omsorg, tröst och gos när det behövs. Pappor spelar en viktig roll, särskilt när det gäller att stödja den nyblivna mamman under perioden efter förlossningen, en tid som är avgörande för att förnya resurserna. Genom att vara närvarande, erbjuda hjälp och visa lyhördhet stödjer papporna inte bara mamman - kanske genom att ta med barnet på promenad så att hon får vila ostört - utan stärker också sin egen anknytning till barnet. Denna samarbetsstrategi främjar ett starkt partnerskap mellan föräldrarna och ger papporna en fantastisk möjlighet att fördjupa sin relation till barnet.
Anknytningsstilar kategoriseras vanligen i trygg och otrygg. Trygg anknytning utvecklas när föräldrar konsekvent tillgodoser barnets behov. Det innebär att den vuxne är lyhörd för sitt barn - svarar på skrik, försöker förstå orsaken, delar glädje genom leenden, erbjuder varsam beröring, håller barnet och deltar i samtal, även med ett spädbarn. En trygg anknytning främjas av föräldrarnas aktiva deltagande och närvaro, även under lek. Genom att engagera sig i leken kan föräldrarna ägna sin fulla uppmärksamhet åt barnet, vilket ytterligare förstärker det viktiga bandet.
Den otrygga anknytningsformen är den motsatta och beror på en brist på konsekvent omsorg, vilket står i kontrast till den trygga anknytningens lyhörda förhållningssätt. I dessa fall kan föräldrarna ha svårt att få kontakt med sitt barn och deras omsorg kan vara oregelbunden, vilket gör att barnet inte vet när dess behov kommer att tillgodoses. En förälder kan till exempel bortse från ett barns gråt och förvänta sig att barnet ska lugna sig självt, men ändå vara uppmärksam när barnet är tyst. Denna inkonsekvens kan leda till förvirring och osäkerhet i barnets förståelse av stöd och lyhördhet från sina vårdnadshavare.
Ett barn som utsätts för fysiska, verbala, känslomässiga eller sexuella övergrepp av en vårdnadshavare, eller som bevittnar sådant våld från en anknytningsperson mot andra, kan utveckla en otrygg anknytning. I dessa fall blir traumat kärnan i relationen mellan barnet och vårdnadshavaren, vilket innebär att det är omöjligt för barnet att lita på den primära vårdnadshavaren - föräldern.
Författare
Kristine Salmiņa
Klinisk psykolog och hälsopsykolog / specialist vid Psychology Center AUGT
