Vad är anknytning och hur formas den?
När ett barn kommer till världen är det en betydelsefull och kärleksfull stund för hela familjen, och markerar en viktig fas i barnets utvecklingsresa. Särskilt under det första året går utvecklingen otroligt snabbt. Det märks fysiskt när föräldrar ser sitt barn växa i både längd och vikt, vilket leder till behovet av nya kläder. Dessutom blir barnets rörelser allt mer utvecklade – från den nyföddas begränsade aktivitet till att rulla runt och så småningom ta sina första steg.
Samtidigt sker barnets känslomässiga utveckling, som formas starkt av den allra första relationen till en omsorgsperson. Denna tidiga anknytning lägger grunden för barnets framtida känslomässiga utveckling och är avgörande för barnets helhetsutveckling.
Anknytning är ett unikt känslomässigt band mellan ett barn och dess omsorgsperson, som har sin grund i tidiga barndomsupplevelser och formar både personligheten och framtida relationer. Från födseln behöver varje spädbarn omvårdnad för att må bra, och är beroende av en närvarande och lyhörd vuxen. Denna omsorgsperson ser till att barnets grundläggande behov av värme, trygghet och näring tillgodoses, och ger kärlek och tröst genom mjuk beröring och närhet. Omsorgspersonens förmåga att uppmärksamma och möta barnets behov, tillsammans med barnets sätt att signalera dessa behov, är avgörande för att skapa detta viktiga känslomässiga band.
Fysisk beröring är avgörande! Den har stor betydelse för hur banden utvecklas. Bebisar kan inte prata eller uttrycka sina önskningar, bekymmer eller obehag, utan är helt beroende av ljud och gråt för att kommunicera med sin omgivning.
Under de första åren är sinnesupplevelser avgörande för barnets utveckling och formar hela deras syn på världen. Beröring och fysisk kontakt är viktiga kommunikationssätt för barn i denna ålder. Att ge tröst genom att gosa, smeka och hålla barnet skapar en känsla av trygghet. Trots att det ibland sägs att man kan "skämma bort" barnet genom att bära det mycket, är det viktigt att förstå att nyfödda inte har förmågan att lugna sig själva – de har helt enkelt inte lärt sig det än! Ett spädbarn kan inte förklara varför det är ledset. Om man ignorerar barnets rop på uppmärksamhet kan det omedvetet leda till att barnet tror att deras känslor inte är viktiga. Utan vuxnas stöd kan barn få svårt att hantera sina känslor själva, vilket kan ge en skev bild av världen. Att undvika känslor blir då ett försvar, när det lilla barnet försöker skydda sig på det sätt det kan.
Vi kan inte förvänta oss att ett spädbarn ska kunna lugna sig själv, sluta gråta eller somna på egen hand. Precis som vi lär barnet att använda sked, äta själv eller ta på sig skor, är det lika viktigt att föräldrar visar hur man kan lugna sig. Att visa vägen genom sitt eget agerande är nyckeln. Vuxna behöver vara en trygg punkt i stressiga stunder, ge stöd och vara lyhörda. Denna grundläggande trygghet gör att barnet vågar utforska och lära känna den stora, okända världen.
Barn som känner sig trygga med att en vuxen finns där och lyssnar, upplever ofta mindre rädsla. Målet med barnets utveckling är att forma en självständig och mogen person som klarar sig på egen hand. Föräldrar har en viktig roll i att vägleda sitt barn mot denna självständighet och ge barnet känslan av "Jag kan själv!". Vuxna är både vägvisare och stöd på denna resa. Tillit är grunden i relationen mellan barn och vuxen, och utgör fundamentet för deras band. Utan tillit kan varje ny utmaning kännas skrämmande, fylld av oro och rädsla. Genom att vara konsekvent, möta barnets behov och finnas där när det behövs, byggs och stärks tilliten.
Under de första månaderna blir mamman ofta den viktigaste anknytningspersonen tack vare sin närhet, omvårdnad, amning och trygghet. Men pappans engagemang i att bygga detta band är också avgörande. Det är viktigt att pappor är delaktiga, ger omsorg, tröst och närhet när det behövs. Pappor har en särskild roll, särskilt i att stötta den nyblivna mamman under tiden efter förlossningen, då det är viktigt att återhämta sig. Genom att vara närvarande, hjälpa till och visa omtanke, stöttar pappan inte bara mamman – till exempel genom att ta med barnet på promenad så att hon får vila – utan stärker också sin egen relation till barnet. Detta samarbete skapar en stark föräldrarelation och ger pappan en fin möjlighet att fördjupa sin kontakt med sitt barn.
Anknytningsmönster delas ofta in i trygg och otrygg. Trygg anknytning utvecklas när föräldrar konsekvent möter sitt barns behov. Det handlar om att vara lyhörd – svara på gråt, försöka förstå orsaken, dela glädje med leenden, ge mjuka beröringar, hålla barnet och prata med det, även när det är litet. Trygg anknytning stärks av att föräldern är aktivt närvarande, även under lek. Att leka tillsammans gör att föräldern kan ge barnet sin fulla uppmärksamhet och ytterligare stärka det viktiga bandet.
Otrygg anknytning är motsatsen och uppstår när omsorgen är inkonsekvent, till skillnad från den lyhörda omsorgen vid trygg anknytning. Här kan föräldrar ha svårt att knyta an till sitt barn, och omsorgen blir oförutsägbar – barnet vet inte när dess behov kommer att bli tillgodosedda. Till exempel kan en förälder ignorera barnets gråt och förvänta sig att barnet ska lugna sig själv, men vara uppmärksam när barnet är tyst. Denna inkonsekvens kan skapa förvirring och otrygghet i barnets förståelse av stöd och lyhördhet från sina omsorgspersoner.
Ett barn som utsätts för fysisk, verbal, känslomässig eller sexuell misshandel av en omsorgsperson, eller bevittnar sådan våldsamhet från en anknytningsperson mot andra, kan utveckla en otrygg anknytning. I dessa fall blir traumat kärnan i relationen mellan barnet och omsorgspersonen, vilket gör det omöjligt för barnet att lita på sin viktigaste vuxna – föräldern.
Författare
Kristine Salmiņa
Klinisk och hälsopsykolog / specialist vid Psykologicentret AUGT
