Vad händer med en parrelation när en bebis blir en del av familjen?
Det verkar vara dags för ett öppet och ärligt samtal om dynamiken mellan par inom en familj. Det här ämnet är, och kommer troligen fortsätta vara, en av de vanligaste anledningarna till att människor söker psykoterapi – och även utöver det. Många kommer till terapi med just den här typen av frågor: "Hjälp mig laga min relation med min partner! Hjälp mig förstå vad som inte fungerar mellan oss. Varför känner jag mig så olycklig i den här relationen? Hur kan jag uppmuntra den andra att förändras för vårt förhållandes skull? Vad förändrades mellan oss efter att bebisen kom? Det känns som att jag överväger skilsmässa för att min partner inte längre ger mig det jag behöver, varken känslomässigt eller sexuellt. Min make verkar bara fokusera på barnet och glömmer bort oss. Vårt sexliv har försvunnit och vi fastnar i ständiga gräl sedan barnet kom. Jag var otrogen mot min fru för att hon är känslomässigt avlägsen och kritiserar mig hela tiden. Jag var otrogen mot min man för att vår känslomässiga närhet har varit borta länge, och han förstår inte mitt behov av det." Låt oss titta närmare på denna viktiga del av våra liv och relationer.
Anledningarna till att människor söker samtal kan variera, men ungefär 90% av gångerna handlar det om problem i parrelationen. Och det är inte så konstigt! Att bygga en sund relation, hantera livets förändringar, möta utmaningar tillsammans som ett team och sedan hålla relationen levande är verkligen inte lätt. Förr i tiden levde människor sällan tillsammans lika länge som vi gör idag. Den moderna livslängden har ökat markant jämfört med våra förfäder för bara tre generationer sedan.
Tidigare levde människor till 40/50 års ålder, och det var normalt. Vissa gick bort ännu tidigare, så par levde tillsammans max 20 år. Jämför det med idag, där vi pratar om långvariga relationer på 40/50 år – dubbelt eller tre gånger så länge som förr! Det är som att uppleva två eller tre långa äktenskap med samma partner. Den långa tiden tillsammans är en ny och unik utmaning som många par ställs inför.
I dagens samhälle kan tanken på att leva ihop hela livet kännas nästan omöjlig, men ändå ser många det som det ideala. Med tanke på alla utmaningar och förändringar i det moderna livet är det inte längre så förvånande när folk skiljer sig efter 20 års äktenskap och börjar om på nytt. Längtan efter en nystart är något många kan känna igen sig i.
Alla är vi unika, och vi närmar oss relationer på vårt eget sätt och skapar en gemensam vardag som känns bekväm. Det finns inte längre någon enda norm eller rätt sätt att bygga en familj. Jag är starkt emot strikta regler och föråldrade föreställningar om detta. Jag tycker inte att en kvinna ska vara bunden till traditionella roller – stanna hemma med barnen, sköta hushållet och laga mat till familjen, och kanske ge upp sina egna drömmar. På samma sätt tycker jag inte att en man bara ska fokusera på familjens ekonomi och jobba långa dagar. Även om den modellen kanske fungerade för våra föräldrar och mor- och farföräldrar, finns det idag många olika familjekonstellationer som fungerar bra. Det viktigaste är att hitta en modell som båda parter trivs med – det är det bästa tecknet på en lyckad relation.
När tiderna förändras snabbt blir våra individuella behov mer varierade. Jag tror det är viktigt att varje ung familj pratar öppet om olika vardagsfrågor som formar livet tillsammans. När ni blir ett par, fundera på frågor som: Vilken tid passar oss bäst att gå och lägga oss? Vad äter vi till frukost? Ska vi laga middag ihop eller beställa hem? Vill vi ha barn, och i så fall – ska vi satsa på karriären nu eller prioritera att bilda familj? Hur vill vi uppfostra våra barn? Vill jag bli mamma? Vem stannar hemma med barnet – tills det är tre år eller börjar på förskola tidigare? Hur ska vi hantera ekonomin? Gemensam budget eller dela på utgifterna? Hur viktigt är närhet för oss? Hur hanterar vi svårigheter och vad är vår plan? Vill vi tillbringa all ledig tid tillsammans eller ha egna aktiviteter ibland? Vem tar föräldraledigt? Hur gör vi när barnen blir sjuka? Det här är bara några av de många frågor par ställs inför när de funderar på att bilda familj. Redan innan barnen kommer finns det många situationer att ta ställning till, och båda behöver vara lika delaktiga.
Den här månaden vill jag fördjupa mig i den första stora relationskrisen som ofta drabbar par när en bebis kommer. Den här utmaningen brukar återkomma med varje nytt barn, även om intensiteten ofta minskar efter första gången. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Jag skulle kunna dela många erfarenheter från min egen resa med min man Edgar, men sparar de detaljerna till videoföreläsningarna. Den första krisen var en vändpunkt, en tid då tanken på separation fanns där i bakgrunden, outtalad men påtaglig. Jag är tacksam att vi båda kämpade på, sökte hjälp tillsammans och fick både information och psykologiskt stöd från specialister tidigt i krisen.
Innan vi går in på våra egna erfarenheter, låt oss utforska vilka behov vi har av varandra som partners. Att förstå dessa behov ger insikt i varför krisen uppstår och var lösningarna kan finnas. För inte så länge sedan gifte sig våra förfäder av helt andra skäl än vi gör idag. Att leva tillsammans ökade chanserna att överleva, gjorde det lättare att ta hand om barnen och gav bättre omsorg. Äktenskap handlade ofta om ekonomi och trygghet. Kvinnor skötte hemmet, männen försörjde familjen. Förväntningarna var annorlunda; kraven var inte lika höga. Att inte skada varandra, behandla varandra hyggligt, komma hem med lön (mamman) och se till att det fanns tak över huvudet, mat och värme räckte ofta.
Numera bygger relationer ofta på psykologiska skäl, vilket speglar förändrade behov och förväntningar. Idag är kvinnor ekonomiskt självständiga och behöver inte en man för trygghet. Kvinnor kan också bli gravida och uppfostra barn själva med hjälp av exempelvis spermiedonatorer och barnflickor; man kan klara föräldraskapet på egen hand. På samma sätt kan män sköta hushållet, eftersom det går att köpa tjänster (städhjälp, matleverans, restauranger osv.), så behovet av en partner med särskilda hushållskunskaper har minskat. Det finns inte heller längre något krav på en fast partner för att ha sex. Mot den bakgrunden är det tydligt att våra förfäders behov har förändrats mycket.
Dagens förväntningar handlar om att tillfredsställa psykologiska behov. Vi söker acceptans, förståelse, stöd, kärlek, närhet, respekt och uppmuntran från vår partner. Vi vill känna oss trygga, säkra på att vi inte blir övergivna, och fria att vara oss själva i relationen – grunden för en trygg anknytning.
När partners inte får dessa behov tillgodosedda under lång tid, upplever de smärta, bitterhet, avvisande, ensamhet, besvikelse och andra jobbiga känslor. Med tiden byggs dessa känslor upp till en stor spänning, en mur mellan paret som hindrar närhet. Misstro, svek och till slut ett uppbrott kan bli följden. Båda kan sakna kraft att ta tag i problemen, och det känns som att relationen är för tung och inte menad att vara.
På så sätt skadas relationen, missnöjet växer och det kan kännas som att den andra är orsaken till allt. Men verkligheten är ofta en annan – det ser bara ut så från ett yttre perspektiv. Den största orsaken till frustrationen? Vi har ofta låg självkännedom och förstår inte våra egna psykologiska behov, som anknytning, längtan efter värme och trygghet, självständighet och behovet av att förverkliga oss själva.
Våra tidigare erfarenheter spelar en avgörande roll –var vår mamma omhändertagande och accepterande under barndomen, eller kall och avståndstagande? Visade vår pappa kärlek, eller drog han sig undan och var bara fysiskt närvarande? Om vi tänker tillbaka på skoltiden och första kärleken – var det fina minnen eller mest hjärtesorg och besvikelse? En skev självbild leder till självförakt och många andra svårigheter.
Ofta märker vi inte vad som händer inom oss. I de stunderna blir den andra personen en spegel som visar våra egna sår. Märkligt nog är vi blinda för det! När vi var ensamma låg många olösta problem tysta och sov, men i parrelationen kommer allt plötsligt upp till ytan med full kraft. Det börjar kännas som att den andra är lika avvisande och kall som min pappa, eller så känns det som att min partner bara anklagar mig för allt. Partnern kan få vanor som att dricka och festa, precis som min pappa gjorde under min barndom, och jag märker att jag hamnar i rollen som räddare, precis som min mamma brukade göra. Trots att jag har familj, make och barn, börjar jag känna mig väldigt ensam och har svårt att lita på någon. Sakta sjunker jag in i en djupare depression och tappar meningen med livet. Den här maktlösheten ekar från barndomen, där jag kände likgiltighet och känslomässig övergivenhet från mina föräldrar.
Vi bär alla på en unik historia, fylld av både fina minnen och sådana vi helst vill radera! Detta, tillsammans med att vi ofta inte riktigt behärskar konsten att prata konstruktivt om vårt inre, våra behov, känslor och önskningar, gör det svårt att ta sig igenom svåra livssituationer tillsammans. När en relationskris uppstår efter bebisens ankomst blir det svårt för båda att hantera den tillsammans. Vi missar chansen att komma ur krisen starkare, mer sammansvetsade och med mer erfarenhet, för varje kris vi tar oss igenom tillsammans för oss närmare varandra och höjer kvaliteten på vår relation.
Jag ser fram emot att möta dig i kommande blogginlägg och videoföreläsningar.
Författare
Liva Spurava
Gestaltterapeut / Grundare av Psykologicentret AUGT
